Slängdes rätt tillbaka i verkligenheten, till jobbet, till skolan. Efter att ha haft det helt fantastiskt.

Allt gick så snabbt. Det var lördag fm, vi hade flugit hela natten lång. Alla stod på flygplatsen när vi kom ut på där på landvetter. Det blev kramar och tårar, glädjetårar.

Dagarna gick i ett, fantastiska, underbara, sköna, lunga och med tempo, med människor omkring mig konstant.
Den enda stunden jag var ensam på under dagarna var 4 vardagsmornar när jag vaknade och klädde på mig innan jag promenerade bort till Sarah.

Jag är nu tillbaka i Toronto, staden som jag håller så kärt. Bara att köra in i stan från flygplatsen gav mig ett pirr. Jag gillar den.

Men så kommer dom lunga stunderna, ensam med mina tankar. Det är tråkigt. Det är inte samma.

Jag gillar allt runt om min vardag. Men just nu på jobbet känns sådär. Vet inte varför. Känner mig splittrad. Vart tog dagarna vägen som jag längtat efter sååå länge?

Vart tog tiden vägen? Varför är det redan över? Jag saknar alla redan. Saknar sol och lugn och hemma.

Men det är väl inte heller konstigt att man tänker som jag nu.. Detta känns ju inte lika roligt såklart. Min vardag. Från att ha haft semester med alla mina vänner och familj, ätit gott och B a r a myst.

Tur att helgen kommer snart. Vill bara vara. Känna. Andas ut.